Ett visst intresse för mekaniska manicker har gått i släkten. Fredrik, min farfars bror bodde i Lovisa på vad grannarna kallade ”gyckelmakargränd”. Som liten var det spännande att besöka hans verkstad där det fanns en del komplicerade maskiner som han konstruerat, däribland en telegraf, en bågljuslampa som man kunde lysa upp molnen med samt en mängd glasskivor som han använde för sitt fotograferande. I labbet fanns också ett skåp med små flaskor och burkar med etiketter som arsenik, cyanid, eter, krut och silvernitrat. På sin fritid fotograferade ”Frecko”, som han kallades, en betydande del av den lokala kulturen i Lovisa.
Att fotografera med kollodiumglasnegativ är ett krävande hantverk som det fortfarande finns vissa konstnärer som som behärskar. Uttrycket i bilden blir någonting helt annat än om man fotograferar digitalt. Uttrycket att ”plåta” härstammar sannolikt från denna typ av fotografi, då man i stället för glas också använde sig av aluminiumplåt som medium. Genom att lösa upp bomullskrut i alkohol (kollodium) och salta vätskan med zinkjodid beläggs ytan av glaset av en hinna som sedan binder en silvernitratlösning. Medan den nu ljuskänsliga glasskivan ännu är våt, har fotografen c. 5minuter på sig att ladda den i kameran och exponera den. Därefter framkallas den och fixeras i kaliumcyanid blandat i vatten. Som framgick av dödskallen på flaskorna i skåpet hos Frecko, så är det nödvändigt att ha full förståelse för hur processen skall gå till. Exponeras kaliumcyanid för syra så bildas cyanidgas och fotografen förpassas till historien.
Även om jag skulle vara intresserad att pröva på kollodiumprocessen så har jag hållit mig till traditionell film. Också filmen som medium har genomgått en renässans. Många av de unga i dag som aldrig fotograferat med annat än digitala kameror har funnit ett intresse i att inte bara ta bilden utan faktiskt göra bilden genom det hantverk som framkallningen och kopieringen innebär.
I Tyskland skapade man kameror redan under 1930-talet som fortfarande är fantastiska idag. Voigtländer och Rolleiflex och deras linser är legendariska. Carl-Zeiss Planar designen som fortfarande används av Hasselblad och Leica, skapades redan år 1896. Med tanke på den känsla av kvalitet som de här varumärkena förknippas med, blir det tydligt nedslående hur vi har vant oss med allt sämre kvalitet på de apparater, mjukvaror och kläder vi använder. Det mesta vi konsumerar idag är planerat att hålla i 3-5 år sedan skall de ersättas med en nyare modell. När det kommer ut en ny iPhone eller en ny version av Windows så blir den gamla plötsligt långsammare, till och med husen som byggs är mögliga innan de står klara.
Jag håller visserligen min iPhone som favoritkameran då den alltid finns med, men jag är fullständigt fascinerad av vilket geni Victor Hasselblad var när han skapade sin tekniska lilla låda. Nu skulle det bara gälla att få den smord och hopskruvad igen så håller den säkert 50 år till.