NYT.fi den 6.7.2016: ”Därför stirrar finländska superstjärnor på vitriner.” Finländska musiker lider under sommaren av att vårt vackra land har dryga avstånd mellan konsertställena. För de flesta proffsmusiker innebär högsäsongen ett ständigt packande och bilåkande mellan ett antal små orter i landet. Visst kommer det tillfällen då bandet får ställa sig upp på en stor scen inför 10 000 hejande fans men allt som oftast ligger scenen och sommarbröllopet på en paviljong på en bergsklick någonstans långt ut i skärgården eller i en föreningslokal 300km bort i skogsbrynet. När man väl kommit fram finns det i bästa fall varm mat, ett backstage där man kan förvara sina saker och vila en stund. Alltför ofta blir det ingen mat, inget backstage och ingen värme i förrådet där man efter att ha ställt upp innan gästerna anländer (i regnet en majkväll) sedan sitter i sex timmar och väntar att talen till brudparet skall sluta och det skall bli dags för kaffe och dans.
När ”keikkan” är över och publiken gett upp och gått hem, sitter man våt av svett i förrådet och varvar ner för att samla krafter. Därefter packas bilarna och så bär det iväg hemåt kring klockan fyra på natten. För att inte somna vid ratten stannar man på en bensinmack och står som en zombie och stirrar på den ena plastinpackade semlan från i går morse. Den brukar vara väl tillplattad med en ostskiva som torkat sig litet mörkgul i hörnen.
Ungefär så gick det också till när artisten Chisus bänd kom på att det här fenomenet måste vara nånting som många musiker känner igen. Den 1 juli grundade Jusu Berghäll en grupp på Facebook som heter Muusikot tuijottelemassa vitriinejä. Inom en dryg vecka har gruppen fått 1753 musikermedlemmar som lagt upp hundratals bilder av kolleger som stirrar i vitriner och försöker bestämma sig för om de vill ha en flådd kanin i Frankrike, Smørrebrød i Köpenhamn eller en krympsockasemla i Saariselkä. Det hela är ett rätt fantastiskt fenomen. Alla i gruppen är med på lika villkor och där möts många välkända finska popmusiker, jazzmusiker, tangokungar och operasångare. Gruppen har en terapeutisk verkan och humorn är ofta lika torr som de inplastade semlorna. Man trivs tillsammans i den gruppempatiska kaffe- och semlenormativa miljön.
Samma musiker figurerar i gruppen Ankeimmat keikkakuvat med 7540 medlemmar. Bilder på mögliga hotellrum, WC:n, vedförråd och bykstygor som backstage; en mängd släpkärror och en nyöppnad svinstia som konsertplats. Ofta saknas en publik och som traktering bjuds en kall HK- bleu och en Jaffa. Grupperna bekräftar slutgiltigt att det finska musikerlivet är fullständigt oglamouröst.
Jag lyfter på hatten åt våra finländska stjärnor som åkt tiotusentals kilometer under en sommar och som trots osaklig behandling ändå gör en fulländad show. Maija Vilkkumaa om krympsockasemlan i NYT.fi: ”musikerna står hundratals gånger och stirrar hjälplöst på den trötta laxsmörgåsen i montern mitt i en kosmisk ensamhet och den ändlösa motorvägens förtrollning”.