Posts in Category: Östnyland
Digitala Irrläror 25.10.2016
Den ogenomskådliga komplexitet omställningarna av skolväsendet har medfört, kan lätt spåras till formuleringarna i regeringsprogrammet “Lösningar för Finland”. Planen för att lösa problemen är i korthet: digitalisering, privatisering och innovation. Formuleringarna i dokumentet är genomgående vaga och fyllda med floskler, svulstigheter och klyschor.
Genom att avveckla onödig reglering och byråkrati; genom att införa digitala inlärningsmiljöer, ny pedagogik och klientorienterade förändringsprogram för barn; genom produktivitetshöjande och resultatgivande digitala tjänster; genom att inom säkerheten och rättsvården förbättra servicenivån med digitalisering på ett kundorienterat sätt; genom att digitalisera domstolsprocesserna; genom att utveckla lagstiftningen och med digitaliseringen omorganisera FPA persontransporter på ett sätt som möjliggör nya innovativa servicekoncept på marknadsvillkor; och med många liknande formuleringar, utformas nu normerna för de praktiska åtgärder som skall lösa Finlands problem.
De svävande formuleringarna gör att det blir svårt att förstå vad regeringen egentligen avser. Mellan raderna lyser en övertro till tekniken, en teknologisk determinism som visar att författarna blivit distraherade av glänsande tekniska föremål. Tekniken och det digitala blir ett självändamål när den egentligen borde tjäna ett instrumentellt syfte. “Digital” betyder allting och ingenting. Vi har levt i en digital värld redan länge. Ordet är lika meningslöst som “Elektroniska”. Det digitala produktivitetshöjande, resultatgivande och klientorienterade förändringsprogrammet för skolbarnen har således också diskuterats flitigt i medierna på sistone.
Det börjar bli tydligt att få egentligen vill ha denna nya pedagogik och de påtvingade datoriserade lösningarna. Empirisk forskning av OECD har snarare påvisat de negativa effekterna av digital teknik. Även om lärarens roll förändras och digital kompetens givetvis behövs, så är det fullständigt oansvarigt att tro att man genom att tvinga barnen använda datorer och läsplattor skapar en förändringsberedskap för att förbättra deras kognitiva förmågor. För att lära barn att lära sig nya saker behövs ingen digital teknik. I klassrummet får den goda läraren ofta bra resultat med användning av teknik medan dåliga lärare tyvärr inte kan ersättas med tekniska lösningar. Vill man skapa digitalt undervisningsmaterial för självstudier, krävs det väldigt mycket arbetstid för att göra det bra. Den digitala tekniken fungerar bäst för att lagra information på ett lättillgängligt sett och som en socialkonstruktivistisk infrastruktur som hjälper oss att kommunicera.
Regeringsprogrammet genomsyras överlag av nyliberal ideal. Med att tala om medborgare i termer av klienter och kunder formar regeringen på sikt eleven till kund hos företaget Finland. Då passar det visserligen också bra att förse barnen med digitala apparater, sådär som man ger dem leksaker på McDonalds.
Baudrillard bland kobbar och berg 18.9.2016
I “Simulering och Simulacra”, redogör filosofen Jean Baudrillard (1929–2007) för hur bilder beskriver verkligheten. Det finns flera olika nivåer av simulation. Bilden kan vara en enkel representation av verkligheten, t.ex. ett foto av en person. Om man man retuscherar bilden för att dölja en skavank i huden så förvrids bilden. I nästa grad strävar bilden att dölja att verkligheten inte existerar och den sista nivån är när bilden inte representerar någonting alls som har med verkligheten att göra, den är ett “Simulacrum” – en representation utan referens, en kopia utan original.
Baudrillard använder Disneyland som exempel på den högsta nivån av simulacra. Det markanta med Disneyland är att nöjesparken maskerar sanningen att den inte representerar någonting alls. Disneyland och Hollywood är lika meningslösa skal av overklighet. Han fortsätter kritisk att granska Watergate- skandalen. Enligt Baudrillard var inte den verkliga skandalen med Watergate det att Republikanerna blev tagna på bar gärning med att installera avlyssningsutrustning i Demokraternas kontor. Reportrarna vid Washington post lyckades visa att både FBI, CIA och presidentens närmaste män systematiskt hade försökt sabotera demokraternas verksamhet under en längre tid. Som en konsekvens av reportagen avgick Nixon. Men, de verkliga problemen med de osynliga maktstrukturerna kvarstod och man glömde snabbt vad som egentligen hade hänt. Däri ligger den verkliga skandalen enligt Baudrillard, återställandet av demokratin med chefsbyte i USA var bara en simulation.
Publiceringen av rapporten “Amos Arv” har väckt en del reaktioner i de finlandssvenska medierna. “Grävgruppens” syfte har varit att granska föreningen Konstsamfundets verksamhet. Rapporten ger en bra översikt över KSF och är inte komprometterande i någon större utsträckning, förutom att VDn ställvis inte riktigt tänkt igenom vad han sagt.
Man kan tycka att det är kontroversiellt att chefen för KSF tycker att det är gulligt att syssla med visionslös förlustbringande publikationsverksamhet. Men tills vidare har man på KSF förvaltat Amos Anderssons arv som sig bör genom att understöda finlandssvensk kulturpolitik, däribland också driva KSF-media. KSF fungerar som en buffert mot den nyliberala värld som medför allt svårare förhållanden för medierna. Teknologiutvecklingen driver en ökad produktivitet och marginalkostnaderna går mot noll. Med konkurrenter som Google och Facebook (inte YLE) blir tidningsbranschen helt enkelt dålig business. Tidningen går på grund senast i det skede som man säger upp de bästa journalisterna, de som skapar det prisvärda innehållet.
Om papperstidningen skulle försvinna, blir det ännu viktigare för YLE att sköta sitt jobb, också de finlandssvenska maktstrukturerna bör kunna granskas kritiskt. Annars finns det risk för att den kvarstående finlandssvenska nyhetsjournalistiken förvandlas till ett simulacrum – ett skal som skapar en illusion av att det inte finns någonting att berätta.
Otänkbart 16.8.2016
2011 insjuknade jag allvarligt efter att jag tagit ett piller Avelox fluorokinlon antibiotika. Jag har därefter regelbundet diskuterat med vänner och bekanta om riskerna med medicinen, i den mån att jag blev tillfrågad att delta i A-Studio för ett drygt år sedan. Det är frågan om en grupp mycket effektiva och starka antibiotika. Fluorokinolonerna (Cipro, Avelox, Levoquin m.fl.) är också bland den vanligaste typ av medicin att ordineras mot urinvägsinfektioner, bihåleinfektioner, luftrörskatarr och öron- inflammationer. Då jag efter TV-inspelningen fick en chans att titta i den finska läkemedelsboken under Avelox, sägs det enbart att medicinen kan orsaka skador på Akillessenan. Det fanns ingen starkare varning om de övriga riskerna med medicinen.
I USA har FDA (Food and drug administration) redan för flera år sedan gett en blackbox varning för Avelox och de flesta andra fluorokinoloner. Då läkaren slår upp i boken signalerar den tjocka svarta ramen att medicinen inte skall ges som första utväg innan andra läkemedel prövats. Varningen finns det en “betydande risk för allvarliga eller till och med livshotande biverkningar” (enligt FDA). Texten skall nu i år styrkas ytterligare till, “fluorokinoloner bör reserveras för dem som inte har alternativa behandlingsmetoder ”. I Finland har man i någon mån i medierna diskuterat möjliga faror med medicinen. Obestritt är det ett marginellt fenomen att få svåra biverkningar av vilken som helst medicin, men enligt min erfarenhet vill gemene läkare helst inte alls befatta sig med problematiken. Symptomen tillskrivs allt möjligt annat än antibiotikan. Det är under en procent som får problem men då är det vanligen allvarliga bieffekter det handlar om. Som stöd för dem som har råkat illa ut på grund av fluorokinoloner har vi grundat en nationell grupp på Facebook, gruppen har idag 105 medlemmar.
Samtidigt bör man komma ihåg att fluorokinoloner är det bästa och ofta sista försvaret mot allvarliga lunginflammationer och diverse livshotande sjukdomar. Men då de också skrivs ut i stora mängder blir resistansen mot dessa preparat allt större och verkningsgraden allt sämre. Nya generationer fluorokinoloner är under utveckling och det blir allt svårare att hålla reda på vilka bi-effekterna kan bli.
Utomlands är det också mycket vanligt att ordinera Ciprofloxacin. Soldaterna i det första gulfkriget i Irak fick ett förebyggande piller till lunch, som skydd mot eventuella mjältbrandsattacker. Nu senast har man i västra Afrika använt Cipro i förebyggande syfte mot följdsjukdomarna av Ebola. I båda fallen har det bland de stora grupper som använt Cipro uppdagats besvär som man i brist på bättre vetande, kallat för “Gulf syndrom” och “Post-Ebola syndrom”. Symptomen omfattar vanligen: svår ledsmärta, senbristningar, hallucinationer, traumatiska flashbacks, håravfall, blindhet, dövhet, minnesförluster, ångestattacker, självmordstankar m.m. Listan stämmer onekligen väl överens med bieffekterna för just Ciprofloxacin.
Krympsockasemlan 12.7.2016
NYT.fi den 6.7.2016: ”Därför stirrar finländska superstjärnor på vitriner.” Finländska musiker lider under sommaren av att vårt vackra land har dryga avstånd mellan konsertställena. För de flesta proffsmusiker innebär högsäsongen ett ständigt packande och bilåkande mellan ett antal små orter i landet. Visst kommer det tillfällen då bandet får ställa sig upp på en stor scen inför 10 000 hejande fans men allt som oftast ligger scenen och sommarbröllopet på en paviljong på en bergsklick någonstans långt ut i skärgården eller i en föreningslokal 300km bort i skogsbrynet. När man väl kommit fram finns det i bästa fall varm mat, ett backstage där man kan förvara sina saker och vila en stund. Alltför ofta blir det ingen mat, inget backstage och ingen värme i förrådet där man efter att ha ställt upp innan gästerna anländer (i regnet en majkväll) sedan sitter i sex timmar och väntar att talen till brudparet skall sluta och det skall bli dags för kaffe och dans.
När ”keikkan” är över och publiken gett upp och gått hem, sitter man våt av svett i förrådet och varvar ner för att samla krafter. Därefter packas bilarna och så bär det iväg hemåt kring klockan fyra på natten. För att inte somna vid ratten stannar man på en bensinmack och står som en zombie och stirrar på den ena plastinpackade semlan från i går morse. Den brukar vara väl tillplattad med en ostskiva som torkat sig litet mörkgul i hörnen.
Ungefär så gick det också till när artisten Chisus bänd kom på att det här fenomenet måste vara nånting som många musiker känner igen. Den 1 juli grundade Jusu Berghäll en grupp på Facebook som heter Muusikot tuijottelemassa vitriinejä. Inom en dryg vecka har gruppen fått 1753 musikermedlemmar som lagt upp hundratals bilder av kolleger som stirrar i vitriner och försöker bestämma sig för om de vill ha en flådd kanin i Frankrike, Smørrebrød i Köpenhamn eller en krympsockasemla i Saariselkä. Det hela är ett rätt fantastiskt fenomen. Alla i gruppen är med på lika villkor och där möts många välkända finska popmusiker, jazzmusiker, tangokungar och operasångare. Gruppen har en terapeutisk verkan och humorn är ofta lika torr som de inplastade semlorna. Man trivs tillsammans i den gruppempatiska kaffe- och semlenormativa miljön.
Samma musiker figurerar i gruppen Ankeimmat keikkakuvat med 7540 medlemmar. Bilder på mögliga hotellrum, WC:n, vedförråd och bykstygor som backstage; en mängd släpkärror och en nyöppnad svinstia som konsertplats. Ofta saknas en publik och som traktering bjuds en kall HK- bleu och en Jaffa. Grupperna bekräftar slutgiltigt att det finska musikerlivet är fullständigt oglamouröst.
Jag lyfter på hatten åt våra finländska stjärnor som åkt tiotusentals kilometer under en sommar och som trots osaklig behandling ändå gör en fulländad show. Maija Vilkkumaa om krympsockasemlan i NYT.fi: ”musikerna står hundratals gånger och stirrar hjälplöst på den trötta laxsmörgåsen i montern mitt i en kosmisk ensamhet och den ändlösa motorvägens förtrollning”.
Nordisk Svärta – 7.6.2016
Nordisk public service skall enligt uppdrag stöda, skapa och utveckla nordisk kultur, konst och underhållning. Samarbetet kring kriminalserien “Bron” (SVT, DR) har lyckats utmärkt i detta hänseende och resulterat i en internationell succé. Serien har adapterats i flera länder. Där den Nordiska versionen utspelar sig på Öresundsbron, ligger händelsernas mittpunkt i The Tunnel under kanalen, på gränsen mellan Frankrike och England. The Tunnel utspelar sig också på två språk och redan i öppningsscenen skämtar man med de historiska stereotypa uppfattningarna om fransmän och britter. Den franska versionen av Saga Norén, Capitaine Elise Wassermann, är kanske inte lika spännande som sin svenska kollega men serien har varit mycket populär. Man har också adapterat den för en amerikansk/mexikansk publik i ”The Bridge” som utspelas mellan Texas och Chihuahua.
Tillsammans med sin populära föregångare, serien Forbrydelsen (DR), anses Bron vara ”Nordic Noir”, ett begrepp som skildrar den mörka genre av samhällskritisk berättartradition som serierna representerar. Framgången för Sarah Lund, Saga Norén och nu senast Claudia Moreno bygger på ett långt förflutet av tidigare karaktärer som fröken Smilla, Martin Beck, Kurt Wallander, Lisbeth Salander, Harry Hole och flera andra som alla inte ännu dykt upp i tv eller på film. Begreppet Noir i sin tur kopplar till ”Film Noir” och 1950 och 60-talets hårdkokta svartvita filmer med stjärnor som Fred McMurray, Humphrey Bogart och deras fatala motspelande kvinnor – Rita Hayworth, Katharine Hepburn m.fl. Det visuella kännetecknas av skarpa kontraster, djupa mönsterbildande skuggor samt sneda och låga bildvinklar. Ännu tidigare, under 1945 blev Giftblomman och Mannen är Farlig av James Hadley Chase, de första amerikanska deckarromanerna som utgivaren Marcel Duhamell på förlaget Gallimard gav ut i en serie franska kriminalromaner med svarta pärmar under namnet “Serie Noir”.
Även om Bron och Förbrytelsen är rena tv produktioner så är de också arv av den nordiska kriminallitteraturen. Martin Beck skapades av duon Sjöwall & Wahlöö som en kontrast till den anglosaxiska traditionen. Deras syfte vara att realistiskt beskriva hur det är att jobba som polis i ett land där drömmen om en fungerande socialdemokrati sakta bleknar. Det finns också en klar koppling i böckerna till samtida händelser. Efter Palmemordet och en ökande rasism i Sverige ville också Henning Mankell 1988 skapa en poliskaraktär. Antalet mord i Ystad har vuxit snabbt sedan dess. Mankells Wallander går i samma fotspår som Beck. En ensamvarg som under sömnlösa nätter kämpar med sin alzheimer i ett laglöst skymningsland. Melankolin, jazzen eller operan och spriten är centrala element i polisernas något romantiska kamp mot sin egen svaghet och oförmåga att åtgärda orättvisorna på folkhemmets skuggsida. Sannolikt är det denna mångsidiga gestaltning av karaktärernas vånda i själen som väcker vår empati och gör våra nordiska poliser universellt älskvärda.
George Orwell här morjens! 23.2.2016
År 1984 när jag gick i skola i Lovisa, var mitt telefonnummer 52 090. Telefoncentralen var analog och på fritiden lekte vi spioner med min kompis. Genom att koppla in en annan apparat med knappnålar i telefonlinjen, kunde vi tjuvlyssna på brödernas hemliga samtal. Livet var överlag mindre stressigt. Man kunde inte nås när som helst och fick hoppas att kompisen skulle dyka upp till träffen på utsatt tidpunkt och plats.
Idag är min iPhone det mest intima föremål jag äger. Telefonen innehåller mina anteckningar, epost, bankinformation, positionsdata som berättar var jag varit, sjukdomsinfo, diverse text meddelanden och bilder samt videon av familj och vänner. Jag har lagrat alla mina lösenord i ett virtuellt bankvalv som är krypterat så effektivt att ingen någonsin skall komma åt min personliga information. Det enda långa lösenordet jag behöver komma ihåg låser upp valvet och ger mig tillgång till alla de digitala tjänster som jag har registrerat mig hos. Jag litar därmed blint på att Apple inte går in i mina personliga data. Enligt deras utsago är telefonen så hårt krypterad att de inte själva kan komma åt informationen som lagrats i den. Efter 10 felaktiga försök på skärmlåskoden går telefonen i baklås och därefter raderas apparatens innehåll – allt verkar lugnt och tryggt.
Men tidigare i veckan krävde domstolen i Kalifornien att Apple bör hjälpa FBI att bryta sig in i den telefon som beslagtogs i samband med masskjutningen i San Bernandino i fjol. Fjorton personer miste livet och dådet definierades som en terroristakt av president Obama. Då skyttarna hade avlivats hittade polisen en telefon som nu kan innehålla viktig men otillgänglig information om terrorgruppen ISIS.
Det ”rimliga” specialverktyg som FBI nu kräver att Apple skall skapa bör kunna kringgå telefonens automatiska raderingsunktion och göra det möjligt för FBI att komma åt lösenordet genom att uppdatera telefonens mjukvara och sedan bryta lösenordet med råstyrka. Apple reagerade väldigt starkt och öppet emot kravet. Tim Cook, VD för Apple anser att användningen av en dylik ”dyrk” inte kommer att kunna begränsas till att gälla endast denna apparat. Snarare är det frågan om att skapa en bakdörrsfunktion som i praktiken öppnar Pandoras ask; kan någon på FBI bryta sig in i telefonen så är det sannolikt att teknologin sprider sig till andra nyfikna. Cook sympatiserar givetvis inte med terroirster men anser att alla har rätt till sin anonymitet på nätet. Krypteringen och de demokratiska grundrättigheterna har nu hamnat på kollisionskurs med USAs nationella säkerhet. Det är ingen lätt sits för Apple men än så länge har Cook vägrat gå med på kraven. Hur det går när han står inför domstol återstår att se
Som tur visar Cook ett rakryggat ledarskap och hög integritet, någonting man kan hoppas att också andra företagschefer har i dessa dystopiska tider av dubbeltänk, TTIP och storindustriernas globala dominans i världen.
Mediernas makt och ansvar – Kolumn i Östnyland 9.1.2016
Samtidigt som de nyliberala ideologierna dominerar och klyftorna mellan rika och fattiga växer sig allt större, blir våra samhällen allt mer cyniska och populismen frodas. I Mellaneuropa styrs tre av fyra länder i Visegrád gruppen av populistpartier som varken respekterar EU lagstiftningen eller liberala värderingar. Liksom Slovakien och Ungern tidigare, har Polen efter senaste val ett populistiskt parti vid makten. Den polske presidenten, Andrzej Duda har i rask takt tecknat omstridda lagar som gör det möjligt för den nya regeringen att egenhändigt utse cheferna för offentlig TV och radio. Också domstols- och bankväsendet ligger under allt starkare påtryckning och man planerar att göra det lagligt för skyddspolisen att övervaka och förfölja representanter av oppositionen. Det är skrämmande att se med vilken effektivitet det regerande national-konservativa partiet ”Lag och rättvisa” (PiS) ställer om i Polen. EU har reagerat starkt på dessa utvecklingar och Polen kommer nu sannolikt att få stå till svars genom det rättsstatsförfarande som kommissionen skall ta i bruk.
Enligt sociologen och filosofen Jürgen Habermas, eftersträvar vi som medborgare att alltid fatta de bästa tänkbara besluten i ljuset av vad vi vet. Därför är det centralt för en fungerande demokrati att vi har obundna medier och en faktisk yttrandefrihet. I dagens samhällsklimat blir det allt viktigare att kunna förhålla sig kritiskt till vad som sägs i medierna. De sociala medierna och Google erbjuder mer nyheter och lättillgänglig information än någonsin tidigare. Samtidigt har den traditionella gatekeeper-roll som tidigare tillskrevs medierna försvunnit då hela stängslet är nedrivet. Konsekvensen blir att det är allt svårare som läsare att veta vad man kan tro på av det som presenteras som objektiva nyheter. Objektivitet i sig är en omöjlighet när det gäller rapportering, det finns alltid en vinkel och ett syfte med hur texten är formulerad. Men så länge vi har ett brett utbud av både statliga public service medier och kommersiella medier är det någorlunda lätt att bilda sig en nyanserad uppfattning om vad som har hänt. Mångfalden gör det möjligt att sålla bland polariserande opinioner.
Den kanske viktigaste funktionen för medierna är att övervaka dem som har makten i samhället. Just denna vakthundsfunktion har lett till att man hos polisen och våra politiker, slutligen insett att privata skyddspatruller inte är en bra idé. Ett intressant komplement till nyhetsmedierna är de makthavandes personliga bloggar var politikerna ofta avslöjar hur de tänker. Vår utrikesminister kommenterar i sin blogg (14.1) situationen i Polen med att ”det rätta är att låta Polen sköta sina egna affärer” och att “historien inte lärt de EU-frälsta någonting alls” – en skrämmande retorik inte minst med tanke på den historielösa kategorisering av människovärdet som figurerar i de politiska subtexterna också här i liberala Finland.
John Grönvall är lärare på Arcada och forskar i medier och kommunikation.
Vinn eller Försvinn – Kolumn i Östnyland 13.12.2015
Just nu pågår en intensiv internationell debatt om rollen för public service media. I Finland har kommunikationsminister Anne Berner den 3 augusti tillsatt en arbetsgrupp för att utreda och utvärdera verksamhetsförutsättningarna, marknadshinder och konkurrenssituationen på den inhemska mediemarknaden. Arbetsgruppen bakom utredningen har i veckan publicerat rapporten med den beskrivande titeln: “Vinn eller försvinn”.
Enlig ministeriet fungerar utredningen som underlag för den parlamentariska arbetsgrupp som under 2016 skall utvärdera Rundradions roll i frågor som berör demokrati, innehållets mångfald, yttrandefrihet och det publicistiska oberoendet. Efter att ha läst rapporten står det klart att arbetsgruppen tagit sig friheten att utöver att bedöma läget på marknaden också komma med förslag på hur de marknadshinder de identifierat kan röjas ur vägen. Enligt rapporten är det i en föränderlig medievärld konsumenternas val som avgör hur marknaden utvecklas. Därmed blir mediepolitikens viktigaste roll att säkerställa en rättvis konkurrensmiljö där mediemarknaden bör få fungera så fritt som möjligt. Ett klart besked till den kommande parlamentariska gruppen.
Enligt sammandraget tror man att hela den finländska mediemarknaden skulle gynnas av att YLE övergick till mer konkurrensinriktad verksamhet genom att minska på sin egen produktion. Det är inte helt entydigt vad som menas här, klart är ändå att rapporten utgår från en premiss där YLE ses som en konkurrent på mediemarknaden. Då härledningen i rapporten sedan leder fram till slutsatsen att YLE har för stor roll på mediemarknaden så har man gått varvet runt i resonemanget och till synes lyckats bevisa den tanke som man utgick i från; att YLE är att betrakta som ett hot mot resten av medierna.
Då rapporten bäddar för den kommande diskussionen om YLEs framtid, blir det viktigt att stanna upp och tänka igenom vad man menar med public service uppdraget. En definition, är att YLEs uppdrag ligger i allmänhetens tjänst och skall förse den med ett berikande programutbud, därför finansieras YLE med skattemedel. Med samma motivering har vi i Finland en allmännyttig brandkår, polis, hälsovård, vägskötsel och dylikt.
Men YLE är inte en konkurrent på marknaden eftersom de inte säljer någonting. Att kalla tv-tittarna som tar till sig YLEs utbud för konsumenter är ett ologiskt argument. Nu har man fört en tidstypiskt nyliberalistisk argumentation och genom en märklig retorik dragit slutsatsen att YLE borde övergå till konkurrensinriktad verksamhet och därmed ge sig in i en kamp om överlevnad där den starkaste vinner eller försvinner. Medborgarna reduceras då till konsumenter som inte har något annat val än att “köpa” det som kommer på TV eller stänga. Därmed har man både gått vilse i resonemanget om vad public service är och kapat en av grundpelarna i vår demokrati – dessvärre vardagsmat när privatisering och åtstramning är den nya regeringens motto.
John Grönvall är lärare på Arcada och forskar i medier och kommunikation.
Östra Nyland 6.4.2011 – Libyen och Hollywood
Det är ingen större s
killnad om du tittat på nyheerna de senaste veckorna via CNN, TF1, BBC eller YLE. Upptrappningen till Nato- operationen i Libyen porträtteras nästan på samma vis i alla kanaler. En typisk bild är stridsflygplanet med underredet späckat med vapen. Bilden tagen framifrån med teleobjektiv. En räcka plan som rullar ut efter varandra på startbanan. Luften dallrar av gaserna från de kraftfulla maskinerna. Det är dramaturgiskt övertygande bilder nästan som de var gjorda i Hollywood. Andra bilder är av franska Mirage-plan som tankas i luften av ett gigantiskt moderskepp – eller plan som flyger i formation och landar tryggt utan skråmor. Budskapet är klart. Utan tvivel kommer Natos operation i Libyen att krossa motståndaren.Planen kommer tillbaka i ett stycke och operationerna kommer att sluta väl.
Jag ifrågasätter inte nödvändigheten av operationen i Libyen men vid närmare eftertanke tyckte jag ändå det var konstigt att bilderna i massmedia var så påfallande lika varandra. Råkade någon av de franska soldaterna bara ha en professionell filmkamera i cockpiten? Nej, bilderna är propaganda producerade av det Franska försvaret, Nato eller Pentagon.
Kopplingen man gör till Hollywood är naturlig. Vi har sedan 80-talet serverats flera amerikanska filmer som gjorts i nära samarbete med det amerikanska försvarets egna filmavdelningar. Mest känd är kanske filmen ”Top Gun” som gjordes med stöd av nuvarande ”USAF Entertainment Liaison Office” (Amerikanska flygvapnets underhållningsavdelning). Avdelningens uppdrag är (fritt översatt) ”att trovärdigt beskydda och porträttera flygvapnet i underhållningssyfte
”Filmproducenten får ett förhöjt produktionsvärde i sin film genom att överlåta manuskriptet åt försvaret. I gengäld fås gratis tillgång till flygplan, militära inspelningsplatser, piloter och professionell personal som kan fungera som skådespelare. USAF behåller rätten att forma om manuset för att skapa en ”positiv bild av militären”. Vissa filmmakare låter bli att använda sig av Pentagon-stödet och får ofta innehållsmässigt en mer trovärdiga berättelse. Som exempel filmen ”Platoon” (Vietnam) eller fjolårets Oscarvinnare ”Hurt Locker” (Irak).
Ifall FN vill att de finska styrkorna skall delta i krishanteringen finns det färdigt material att tillgå. Vårt flygvapen beställde 2008 av bolaget ”Frame Graphics” en film ”Taivaan Varjot”. Det visuella är en blandning av datorgenererade scener och autentiska tagningar av Hornet-planen. Karaktärerna heter bekant nog Iceman, Fox2, Knight1. Handlingen ackompanjeras av dålig engelska och massiv musik. Det hela är sällsynt stereotypiskt upplagt och ger en smått banal eftersmak. Det oaktat fick filmens producent nyligen Militärens förtjänstmedalj.Nu när också Sverige deltar i flyganfallen ser vi liknande bilder i SVT. Kanske resulterar de i att något land i behov av stridsplan upptäcker den Svenska Jas Gripen. Sverige har trots allt ändå den största vapenexporten i världen räknat per person.