Den ogenomskådliga komplexitet omställningarna av skolväsendet har medfört, kan lätt spåras till formuleringarna i regeringsprogrammet “Lösningar för Finland”. Planen för att lösa problemen är i korthet: digitalisering, privatisering och innovation. Formuleringarna i dokumentet är genomgående vaga och fyllda med floskler, svulstigheter och klyschor.
Genom att avveckla onödig reglering och byråkrati; genom att införa digitala inlärningsmiljöer, ny pedagogik och klientorienterade förändringsprogram för barn; genom produktivitetshöjande och resultatgivande digitala tjänster; genom att inom säkerheten och rättsvården förbättra servicenivån med digitalisering på ett kundorienterat sätt; genom att digitalisera domstolsprocesserna; genom att utveckla lagstiftningen och med digitaliseringen omorganisera FPA persontransporter på ett sätt som möjliggör nya innovativa servicekoncept på marknadsvillkor; och med många liknande formuleringar, utformas nu normerna för de praktiska åtgärder som skall lösa Finlands problem.
De svävande formuleringarna gör att det blir svårt att förstå vad regeringen egentligen avser. Mellan raderna lyser en övertro till tekniken, en teknologisk determinism som visar att författarna blivit distraherade av glänsande tekniska föremål. Tekniken och det digitala blir ett självändamål när den egentligen borde tjäna ett instrumentellt syfte. “Digital” betyder allting och ingenting. Vi har levt i en digital värld redan länge. Ordet är lika meningslöst som “Elektroniska”. Det digitala produktivitetshöjande, resultatgivande och klientorienterade förändringsprogrammet för skolbarnen har således också diskuterats flitigt i medierna på sistone.
Det börjar bli tydligt att få egentligen vill ha denna nya pedagogik och de påtvingade datoriserade lösningarna. Empirisk forskning av OECD har snarare påvisat de negativa effekterna av digital teknik. Även om lärarens roll förändras och digital kompetens givetvis behövs, så är det fullständigt oansvarigt att tro att man genom att tvinga barnen använda datorer och läsplattor skapar en förändringsberedskap för att förbättra deras kognitiva förmågor. För att lära barn att lära sig nya saker behövs ingen digital teknik. I klassrummet får den goda läraren ofta bra resultat med användning av teknik medan dåliga lärare tyvärr inte kan ersättas med tekniska lösningar. Vill man skapa digitalt undervisningsmaterial för självstudier, krävs det väldigt mycket arbetstid för att göra det bra. Den digitala tekniken fungerar bäst för att lagra information på ett lättillgängligt sett och som en socialkonstruktivistisk infrastruktur som hjälper oss att kommunicera.
Regeringsprogrammet genomsyras överlag av nyliberal ideal. Med att tala om medborgare i termer av klienter och kunder formar regeringen på sikt eleven till kund hos företaget Finland. Då passar det visserligen också bra att förse barnen med digitala apparater, sådär som man ger dem leksaker på McDonalds.