Posts Tagged: YLEgate

Baudrillard bland kobbar och berg 18.9.2016

ON_logo
I “Simulering och Simulacra”, redogör filosofen Jean Baudrillard (1929–2007) för hur bilder beskriver verkligheten. Det finns flera olika nivåer av simulation. Bilden kan vara en enkel representation av verkligheten, t.ex. ett foto av en person. Om man man retuscherar bilden för att dölja en skavank i huden så förvrids bilden. I nästa grad strävar bilden att dölja att verkligheten inte existerar och den sista nivån är när bilden inte representerar någonting alls som har med verkligheten att göra, den är ett “Simulacrum” – en representation utan referens, en kopia utan original.
Baudrillard använder Disneyland som exempel på den högsta nivån av simulacra. Det markanta med Disneyland är att nöjesparken maskerar sanningen att den inte representerar någonting alls. Disneyland och Hollywood är lika meningslösa skal av overklighet. Han fortsätter kritisk att granska Watergate- skandalen. Enligt Baudrillard var inte den verkliga skandalen med Watergate det att Republikanerna blev tagna på bar gärning med att installera avlyssningsutrustning i Demokraternas kontor. Reportrarna vid Washington post lyckades visa att både FBI, CIA och presidentens närmaste män systematiskt hade försökt sabotera demokraternas verksamhet under en längre tid. Som en konsekvens av reportagen avgick Nixon. Men, de verkliga problemen med de osynliga maktstrukturerna kvarstod och man glömde snabbt vad som egentligen hade hänt. Däri ligger den verkliga skandalen enligt Baudrillard, återställandet av demokratin med chefsbyte i USA var bara en simulation.
Publiceringen av rapporten “Amos Arv” har väckt en del reaktioner i de finlandssvenska medierna. “Grävgruppens” syfte har varit att granska föreningen Konstsamfundets verksamhet. Rapporten ger en bra översikt över KSF och är inte komprometterande i någon större utsträckning, förutom att VDn ställvis inte riktigt tänkt igenom vad han sagt.
Man kan tycka att det är kontroversiellt att chefen för KSF tycker att det är gulligt att syssla med visionslös förlustbringande publikationsverksamhet. Men tills vidare har man på KSF förvaltat Amos Anderssons arv som sig bör genom att understöda finlandssvensk kulturpolitik, däribland också driva KSF-media. KSF fungerar som en buffert mot den nyliberala värld som medför allt svårare förhållanden för medierna. Teknologiutvecklingen driver en ökad produktivitet och marginalkostnaderna går mot noll. Med konkurrenter som Google och Facebook (inte YLE) blir tidningsbranschen helt enkelt dålig business. Tidningen går på grund senast i det skede som man säger upp de bästa journalisterna, de som skapar det prisvärda innehållet.
Om papperstidningen skulle försvinna, blir det ännu viktigare för YLE att sköta sitt jobb, också de finlandssvenska maktstrukturerna bör kunna granskas kritiskt. Annars finns det risk för att den kvarstående finlandssvenska nyhetsjournalistiken förvandlas till ett simulacrum – ett skal som skapar en illusion av att det inte finns någonting att berätta.